Känslan är helt obeskrivlig, just nu är jag hög på livet!
Vi har nu vart hemma i lite mer än ett dygn och det känns fantastiskt. Förlossningen gick bra, men den berättelsen tar vi en annan gång. Nu vill jag bara skriva några korta rader för att sen återigen sätta mig och beundra VÅR son som ligger så fridfullt och sover.
Tiden sen han kom har varit omtumlande samtidigt som helt underbar. Vistelsen på BB var inte alls som vi hade tänkt oss. Lea föddes på Mölndal och hade vi fått välja så hade vi valt det även denna gången. Men med hänsyn till min sjukdom så ville man ta det säkra före det osäkra och vara nära specialistavdelningar om det skulle behövas. Som tur var gick allt bra och Östras förlossningsvård var jättebra med helt underbar personal.
Men Östras BB var under all kritik!! Eller så hade vi bara oturen att tima in ett dygn då stáns mest oengagerade barnmorskor var på samma ställe. Utav de 6 personer som kom in i rummet under vårt dygn där var det bara en som kom fram och hälsade. Resterna öppnade bara dörren och sa att de skulle jobba kommande skift samt om det var något fick vi ringa på klockan. Inte ett ända "grattis" fick vi och det var ingen som kom in och frågade hur vi mådde. Men man kanske alltid blir behandlad så här om man är omföderska?
Men Östras BB var under all kritik!! Eller så hade vi bara oturen att tima in ett dygn då stáns mest oengagerade barnmorskor var på samma ställe. Utav de 6 personer som kom in i rummet under vårt dygn där var det bara en som kom fram och hälsade. Resterna öppnade bara dörren och sa att de skulle jobba kommande skift samt om det var något fick vi ringa på klockan. Inte ett ända "grattis" fick vi och det var ingen som kom in och frågade hur vi mådde. Men man kanske alltid blir behandlad så här om man är omföderska?
Helst av allt ville vi åkt hem dirket men i och min diagnos ville dem att vi skulle stanna ett extra dygn. Så jag och grabben fick sova en extra natt och Magnus åkte hem till Lea. Det konstiga var att ingen kom in och frågade hur jag mådde under mitt extra dygn så jag fattar inte varför jag skulle vara kvar. Men nu är vi hur som helst hemma och det är fantastiskt.
Samtidigt som det kändes jättekonstigt kändes det också fullt naturligt när vi satte oss i bilen. Tänk nu är vår familj fulländad och sista pusselbiten är nu hos oss. För det kan jag lova, några fler barn blir det inte! ;)
Jag tänkte skriva att nu kan livet börja, men det känns ju fel! Så jag säger istället nu fortsätter livet!
1 kommentarer
Katta
02 Mar 2016 08:09
Vilka fina små godingar ni har Kikki💗💕 Pussa på dem från mig😘
Kommentera