Jag skriver ganska mycket om min graviditet med "lillebror". Det känns som det mesta kretsar kring det just nu och när man går i väntans tider har man inte mycket annat på hjärnan.
Lea blev som jag skrivit tidigare involverad väldigt tidigt, redan i vecka 10 tror jag att vi berättade. Min tanke då var att hon var för liten för att förstå så det gjorde ju inte så mycket att vi berättade, men tji fick jag. Jag tror inte att det har gått en ända dag sedan vecka 10 som hon inte har frågat något gällande sin lillebror. Det kan vara allt från, "När kommer han?", "Vad gör han?" "Jag vill ha min lillebror nu!" osv. Hon längtar verkligen jättemycket, frågan är bara hur pass nöjd hon blir sen när hon inser att hon måste dela uppmärksamheten med honom, men det blir ett senare "problem". ;)
Ända sedan vi berättade för Lea att jag hade en bebis i magen så har hon sagt att det är en lillebror och att hon inte ville ha något annat. I början var det svårt att förklara att man inte kan välja, utan det blir vad det blir. Både jag och Magnus var överens om att ta reda på könet vid rutinultarljudet. Vissa tycker det är tråkigt att på förhand veta vad man ska få men vi var alldeles för nyfikna för att vänta. När vi sedan kommer hem tilll Lea och berättar att det faktiskt är en lillebror som ligger i mammas mage, får vi bara till svar: "Ja, jag vet!" Hahaha, underbara knasunge!
När man har tagit reda på kön så frågar nästan alla, "Har ni funderat på namn?" vilket såklart är en väldigt relevant fråga. I ärlighetens namn så har jag tänkt på det sen vi var på rutinultraljudet och även långt innan dess.
Vi kollade könet även när jag var gravid med Lea och jag blev så himla paff när de sa att det var en flicka. Jag var så inställd på att jag skulle få en pojk och hade redan då en massa tänkbara namn och jag såg mig själv som en "pojkmamma". Nu när vi faktiskt ska få en son står det helt stil! Alla pojknamn som hade då känns inte alls bra nu. Namn är något som man bär hela livet (om man inte gör någon tonårsrevolt och hittar på något man själv vill eller något för att jäklas med sina föräldrar.) Därför är det klar att det är ett stort val.
Magnus har som kriterium att det ska vara ett svenskt namn som även ska fungerar bra internationellt och ja, varför inte? Men det finns ju hur många namn som helt som går under den kategorin. Sedan tycker jag att det är viktigt att det passar bra ihop med Lea, självklart är de två olika individer så det ska väl egentligen inte spela någon roll vad storasyster heter. Men namnen kommer ju att sägas ihop mer än en gång och då tycker jag att de ska funka bra ihop. Eftersom Lea är ett väldigt kort namn vill jag nog att det ska vara ett kortare namn även på lillebror. Jag har alltid haft Lukas bland mina favoritnamn, men det gillar inte Magnus så det blir det inte iaf. Just nu lutar det mest åt Filip eller William, men vi får se. Än är bollen rund!
Vi pratar ju hela tiden om "lillebror", frågan är hur lång tid det tar att vänja sig bort vid det när vi väl har bestämt namn? Det känns väldigt inmatat och naturligt att säga just "lillebror". Enligt SCB så heter 1119 stycken lillebror i förnamn, varav 38 stycken har det som tilltalsnamn. Så det kanske hade vart något?! ;)
Kommentera