kikkieliasson.blogg.se

Tusen tack för alla lyckohälsningar jag fått efter mitt senaste inlägg! Varenda liten kommentar och "like" värmer så oerhört mycket, så stort tack!!

Befinner mig för tillfället i vecka 22 och hittils mår jag väldigt bra. Än så länge är skillnaden som natt och dag mellan graviditeterna. När jag var gravid med Lea mådde jag jätteilla fram till ungefär vecka 14 och sedan i vecka 18 fick jag problem med mina revben på höger sida. Problem blev bara värre och värre och jag fick åka fram och tillbaka till sjukhuset. Jag blev sjukskriven i v. 24 och fick då läggas in på specialist BB. Jag hade sådan fruktansvärd värk och fick gå på väldigt mycket morfin för att ens stå ut med smärtan. Läkarna övervägde flera gånger om man skulle ta ut barnet innan, men sa att det fanns risker att hon kanske inte skulle överleva eller få bestående skador. Men vi tog vecka för vecka och för varje vecka som gick växte vinnarskallen och jag vägrade ge upp. Jag skulle klara detta, hon skulle få komma ut när hon var redo. Dagarna gick oerhört långsamt och på nätterna blev det inte många timmars sömn. Jag varvade morfin med sömntabletter. (Otroligt att man fick äta så mycket medicin när man var gravid, men ett glas vin är BIG NO NO) Till slut var den långa och plågsamma väntan över. Åtta dagar före beräknad födelsen kom världens bästa tjej till världen!

Så till denna graviditet; Jag mådde hur bra som helst de första veckorna, inget illa mående över huvudtaget. Tröttheten som jag kände i början med Lea fanns inte heller denna gången. Skulle jag få den där drömgraviditeten som jag hört att andra kvinnor hade haft?!
Men i vecka 7 så känner jag den där smärtan i högra revbensbågen, om än mycket difus. Kunde de verkligen vara möjligt och i vecka 7?? Rädslan tog över och jag visste verkligen inte vad jag skulle ta vägen. Att genomgå en till sådan fruktansvärd graviditet med sjukhusvistelser hit och dit, smärta dag som natt och samtidigt ta hand om Lea fanns inte på världskartan. Men att genomföra en abort var överhuvudtaget inte aktuellt det heller. Jag kontaktade MVC och fick träffa en ganska trött och allmänt ointresserad läkare. Fick ingen vidare hjälp av henne och jag började fundera på vart jag skulle vända mig. Förra gången gick allt väldigt snabbt från första känningen till att jag blev så dålig som jag blev. Men peppar peppar, än har det inte blivit värre! Det är samma tryck nu som vid v. 7 och håller det sig så här så kommer detta att gå hur bra som helst. Självklart finns oron om att det en dag ska sätta fart, men som jag skrev i mitt förra inlägg så försöker jag inte tänka så mycket på framtiden och på vad som kanske kommer att hända. Utan istället leva i nuet och ta varje dag som den kommer. 

Tack för ordet, nu väntar sängen!
Godnatt och stor kram till er alla!!