Nu var det ett bra tag sen jag skrev, cirkus 3 månader sen närmare bestämt. Vet inte om det kommer att bli inlägg oftare nu eller om det dröjer ytterligare 3 månader till nästa uppdatering. Men jag har inte varit speciellt "blogg-sugen" och då har det inte känns rätt att skriva bara för att skriva. Sen har jag inte haft så mycket att komma med, men nu är det dags att outa det, något som många av er redan vet...
Jag är gravid!
I februari om allt går som planerat blir vi fyra, min lilla Lea ska bli storasyster och jag ska bli tvåbarnsmamma.
Och ja, ni som kan ränka baklänges förstår att jag var gravid när jag skrev mitt förra inlägg om hur man som kvinna inte kan få avstå alkohol utan att bli "anklagad" för att vara gravid. MEN till mitt försvar, dessa tankarna var något jag hade tänkt på långt innan jag blev gravid + att jag faktiskt slutade med alkoholen innan jag blev gravid just för att jag inte mådde bra av det.
Jag har länge tvekat om jag skulle skriva om min graviditet här på bloggen. Likt förra graviditeten vågar jag heller inte denna gång ta ut något i förskott. När vi väntade Lea pratade jag inte särskilt mycket om graviditen, la inte ut speciellt många bilder på FB och instagram osv. Jag har försökt att "skydda" mig så gott det går. Att behöva möta andra människor om det värsta skulle inträffa har varit så skrämmande att jag hellre tar avstånd istället för att visa enorma glädje känner. Någon sa till mig, "Man kommer inte att bli mindre ledsen om man varit glad innan." Och det är ju sant. Så från och med nu ska jag försöka att glädja mig åt graviditet och bara leva i nuet.
Men jag har så många tankar i mitt huvud just nu att de håller på att svämma över. Jag behöver helt enkelt skriva av mig lite. Samtidigt som detta har varit ett tufft beslut så har det känns som en självklarhet, GIVETVIS ska Lea få ett syskon. Hon har inte valt att ha en sjuk mamma så varför ska hon behöva drabbas av det?! Jag vill att Lea och det nya barnet ska få samma möjligheter som alla andra. Någon att dela sin uppväxt, glädje och sorg med. Det kan vara nog så svårt att växa upp utan ett syskon, är ens ena föräldrar dessutom kroniskt sjuk så känns det som en skyldighet att ge henne och det nya barnet trygghet i varandra. Jag kan bara se till min och min systers relation. Visst har vi haft våra duster och det finns nog ingen som har bråkat så mycket som vi har gjort under vår uppväxt. Men jag kan idag säga att hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv och detta vill jag att Lea och det nya barnet också ska få känna i varandra.
Detta är bara några av de tankar som snurrar i mitt huvud, men de finns en hel del andra också; Tex. Hur ska min kropp klara ännu en graviditet? Vad händer om jag blir sämre när barnet väl är här? Kommer jag att kunna amma eller ska jag ta min läkares råd att avstå för att isället återuppta min behandling som jag fick avbryta när jag blev gravid? Kommer jag med min sjukdom att kunna ta hand om ett spädbarn samtidigt som jag ska ha kraften och orken att ta hand om Lea som endast får gå på förskolan 15 h/vecka när jag är föräldraledig?
Sen är det ju alla andra "vanliga" frågor som finns, som inte har med min MS att göra; Är Lea redo att bli storasyster? Vad behöver vi inskaffa till det nya barnet? Ny vagn? En till bil? Måste vi bygga ut? Osv osv osv..
Som ni ser så har min lilla hjärna gått på högvarv den senaste tiden och det var skönt att äntligen få skriva av sig lite. Nu väntar sängen för denna trötta men lyckliga mamma.
Take care och var rädda om varandra! ♥
2 kommentarer
Gullan
01 Oct 2015 23:01
Märkligt! I dag tänkte jag mycket på er och undrade hur ni har det!
Massor av grattis och jag hoppas att du kommer att må bra under den här graviditeten. Det är så roligt att se bilder på Lea, som hon växer!
Ha det så gott ni alla/ kram
Karro Hagenbjörk
02 Oct 2015 07:47
härligt att höra Kikki, en liten sprider så mycket glädje! Många kramar till er
Kommentera