kikkieliasson.blogg.se

God afton,

 

Helgen börjar så sakteligen att lida mot sitt slut. Det har varit en lugn och skön helg. Den inleddes med den årliga höstfesten på jobbet, temat för kvällen var Pink Party med anledning av den rosa månad som vi nu gått in i till förmån för Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj. Oj, vad rosa det var! :) Jättetrevlig tillställning men jag är inte piggast på kvällarna och just nu är festa inte min starkaste sida så det blev en tidig kväll för min del. 

Lördagen spenderas med familjen och på kvällen hade vi trevliga grannar på besök. Idag har vi inte gjort jättemest, de blev en höstpromenad och lite plockande här hemma.

 

Men de va inte helgen mitt inlägg skulle handla om utan som rubriken säger; amning. Jag har berört ämnet lite i mina tidigare inlägg men ikväll tänkte jag skriva lite mer.

 

Jag är så himla kluven i denna fråga. Hade allt varit normalt hade jag aldrig ens ägnat tankarna åt att inte amma. För mig personligen har det alltid varit en självklarhet att amma, jag ser det som det mest naturliga någonsin. Men nu är ju allt inte normalt... Jag har fått rådet av min läkare att inte amma utan att istället påbörja min bromsbehandling så snart som möjligt efter förlossningen. Detta för att minska risken för skov då min kropp varit utan broms under hela graviditeten.
Ni kanske inte tycker att detta är en stor grej, men för mig har amningen betytt väldigt mycket och stunderna när jag ammade Lea var oftast väldigt mysiga. Det var även väldigt behändigt att man alltid hade maten med sig. Lea tog heller inte napp vilket gjorde att amningen var ett sätt att ge henne trygghet och tröst när hon var ledsen. Varje nattning gjordes genom amning och hon brukade somna efter bara några sekunders snuttande.
Självklart fanns det dagar då det var jobbigt, jag hade väldigt mycket mjölk och det är inte alltid till sin fördel. Gick det för lång tid mellan amningarna spände och värkte brösten och att ständigt vara "bunden" var också jobbigt emellanåt. Men på det stora hela fungerade det jättebra och det var verkligen en "sorg" när jag fick min diagnos när Lea var 7 månader och jag var tvungen till att sluta tvärt.

Jag minns att jag låg inlagd på Sahlgrenska och hade dagarna innan fått beskedet att jag hade MS och var tvungen till att sluta amma omedelbart. Sista amningen var på Lucia, jag grät mig igenom hela amniningen och tyckte att det var fruktansvärt att det skulle bli den sista gången. Allt blev så laddat, hon hade redan börjat med annan föda och jag skulle så småning om trappa ned ändå. Men att jag inte själv fick välja var det jobbigaste, någon annan sa till mig att jag inte längre fick amma mitt barn, det kändes så fel.

 

Och det känns lika fel denna gången att jag inte ska amma överhuvudtaget. Min läkare har som sagt gett mig rådet att inte amma då risken för att få skov efter en graviditet är väldigt stora. Samtidigt har jag precis läst en ny studie som visar att amning under de två första månaderna kan skydda mot skov. Jag vet inte om jag ska våga chansa och riskera att få ett skov. Självklart är en frisk mamma som ger ersättning bättre än en sjuk mamma som ammar. Men det finns ju inga garantier att jag inte kommer att få ett skov även om jag väljer att avstå amningen och då känns det ju dumt inte ha gett det skydd som amningen ger till barnet.

 

Även om det tar emot så lutar det nog mest åt att jag hoppar amningen. Hur man nu gör då?! Råmjölken de första dagarna som är "så viktig", vad ger man istället? Kommer jag att få problem med brösten när barnet inte suger? (Fick nämligen det med Lea, då jag hade så vansinnigt mycket mjölk. Hon orkade inte äta så mycket och så jag fick inflammation i brösten och det ända som hjälpte var att hon fortsatte att amma, även om det gjorde galet ont.)

 

Många av er kanske tycker; What´s the big deal?! Det finns ju hur många som helst som inte ammar så det är väl bara att låta bli. Men för mig är det mer än så. Egentligen har det inte med själva amningen att göra. Utan att min sjukdom än en gång går segrare ur en fight. Var det en sak jag lovade mig själv var det att jag aldrig skulle ge upp. Min MS skulle inte få styra mig och mitt liv, vilket den gör just nu. Jag har inte själv valt att jag inte ska amma utan sjukdomen tvingar mig till det. Varje gång jag tar upp flaskan istället för bröstet så kommer jag att bli påmind om min sjukdom. Jag vill inte tänka på den! Jag vill bara ignorera och leva på som jag alltid har gjort, men det går inte...

Allting är annorlunda, precis allting...