Nu var det ett tag sedan jag skrev om mig och min lilla kropp, eller rättare sagt stora kropp ;) Folk börjar tro att jag gått över tiden, fast det är mer än två månader kvar, haha. Men de var faktiskt inte det jag tänkte ägna detta inlägg åt utan istället skriva lite om hur jag mår.
På det stora hela så mår jag väldigt bra, givetvis är jag lite trött emellanåt och känner mig tung och otymplig andra dagar. Men för att vara gravid mår jag väldigt bra, foglossningen gör sig påmind hela tiden men så länge jag inte överanstränger kroppen så går det bra. Så någon värst vidare motion blir det inte mer än magplasket (gravid vattengympa) på måndagar och några minuter på träningscykeln då och då. Trist, men antar att det bara är att härda ut och börja träna igen när graviditeten är över.
Vad det gäller min MS så har jag inte märkt av den speciellt mycket under graviditeten. Inga nya skov, dock märker jag att benen är någt sämre än annars. Jag har ju alltid konstanta domningar i benen sedan typ 2 år tillbaka och nu under graviditeten så är de mer intensiva. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, oftast gör det inte ont. Tänk istället att benen konstant "sover", ni vet som när en fot har somnat om man suttit på den eller liknande. Men så är det från tåspetsarna upp till midjan och så har det varit hela tiden, varje minut i över två år nu. Men de senaste månaderna så har domningarna som sagt blivit mer intensiva. Jag hade min mobil i byxfickan idag, brukar vanligtvis inte ha det men ungefär en gång i minuten tog jag upp den för att det kändes som det vibrerade. Alltså sjukt irriterade och jobbigt, men inte ont. Går jag däremot ut när det är kallt, går snabbt/springer eller stressar mycket så känns det emellanåt som att benen ska gå av. De både bultar, bränner och sticker i dem.
Men jag är glad så länge nya skov håller sig borta och de gör de oftast under en graviditeten. Dock är risken stor att man drabbas av skov när barnet väl är ute då kroppen varit utan behandling under en lång tid. Vissa dagar tänker jag på det från morgon till kväll och vissa dagar får jag tankarna att hålla sig borta. Självklart ska man inte oroa sig i onödan men tanken på att man kanske kan få ett skov som gör att man inte kan ta hand om sina barn är obeskrivlig. Men jag antar att det bara är att vänta och se, förhoppningvis kan jag komma igång med behandlingen snabbt efter förlossningen och sen är det bara att hålla tummarna.
Vecka 31 och inte 41 som många tror ;)
Kommentera