Nu var det ett tag sen jag skrev här, närmare bestämt en månad sen.. Att be om ursäkt för att jag vart dålig på att uppdatera känns inte rätt då jag inte vet vilka ni är som läser min blogg. Jag vet bara att ni är många, senaste inlägget jag publicerade var 122 unika personer inne och läste samma dag, helt sjukt...
Det är kul att se, men också lite skrämmande. När jag sitter här framför datorn och skriver så utgår jag bara från mig själv. Här på bloggen har jag alltid varit väldigt öppen. När jag skriver så tänker jag inte på att vem som helst kan läsa och garanterat inte att över 100 pers kommer att läsa det jag skriver.
Så för Er som läser och undrar vart jag tagit vägen ska jag göra en lång historia kort. Man kan säga att orken och energin var fullständigt slut när jag kom hem från Dubai. Hela detta året har jag stressat och kämpat på alla plan, men nu kom verkligheten i kapp...
Med risk för att skapa ovänner så kan jag i ärlighetens namn säga att jag alltid tyckt att personer som "går in i väggen" är lite mesiga och ger upp för lätt. Jag tar tillbaka det nu, eller så är jag med i det gänget "en av de lite svagare". Jag ville först inte inse det, men ju mer jag tänker på det så förstår jag nu att jag själv var/är där.
Flera av dagarna är bara en enda dimma, vissa dagar fick jag ingenting gjort trots att jag försökte. Man skulle kunna säga att min hjärna var så gott som ur funktion!
Som exempel så kunde jag stå och prata med någon och mitt i konversationen glömma bort helt och hållet vad vi pratar om, eller ibland när skulle gå och köpa lunch inte kom på vad jag skulle köpa så jag gick tillbaka och jobbade istället för att äta.
Jag skulle inte vilja kalla det att jag gick in i väggen för i så fall hade jag inte varit ur det så här snabbt, å andra sidan är jag inte det heller.. Men man skulle kanske kunna säga att jag gick in i ena dörrkarmen eller snubblade över tröskeln.
Jag fick hur som helst en rejäl tankeställare och insåg att jag inte kunde fortsätta som jag gjorde. Att jobba över i stort sätt varje dag, att vara med på ALLT, att säga JA till ALLT, att ständigt kritisera mig själv för att jag inte var bäst på allt jag gjorde, att vara den bästa mamma och hustrun samtidigt som man skulle få tid över till sina vänner och toppen på isberget leva med den här jävla skitsjukdomen... Det säger ju sig själv, den ekvationen går inte ihop..
Att ändra allt över en natt går självklart inte, men jag tror att man är en bra bit på vägen om man inser ATT man måste förändra något.
Så några jag faktiskt kan be om ursäkt till är till mina nära och kära. Till alla mina vänner som jag tycker så mycket om. Utan Er hade jag inte rest mig, tack för att Ni finns!! Jag lovar att jag ska bli bättre på att höra av mig och visa min uppskattning! ♥
5 kommentarer
Mumin :)
16 Apr 2015 22:18
Bra skrivet Kikki, det är tufft att ibland erkänna att man inte orkar och klarar av allt. Men du kommer alltid att vara bäst på att vara du, världens bästa Kikki. Och det räcker så. Saknar dig! Kramar från muminlandet
sophie
16 Apr 2015 22:34
Du är grym kikki! Att erkänna är de tuffaste! Fortsätt kämpa, i de här fallet fortsätta ta de lungt tänk på dig själv! Vi finns altid här för dig! Vi saknar dig! Puss å kram från andra sidan sjön! ♡♡
Katta
17 Apr 2015 07:40
Tack för att du finns Kikki!!
Du är en av de bästa människor som finns💗💗💗
Emilie
17 Apr 2015 09:04
Kikki, jag tycker det är så starkt att du delar med dig av ditt liv. Det var länge sedan vi träffades men jag tycker att du är en fantastisk människa och jag bryr mig om dig och vill att du ska må bra. En sak som är säker är däremot att du inte är en människa som ger upp för lätt! Att vackla och tappa fotfästet betyder inte att du är svag, det är snarare en styrka att du medger att orken går emot dig. Ta god hand on dig Kikki! Jag hoppas att du mår bättre snart och att du hittar en bra medelpunkt där du kan återfå energi och ork. Kramar Emilie
Carin
17 Apr 2015 09:57
Bästa Kikki! Rent statistiskt är det ambitiösa och högpresterande människor som går in i väggen. Vill inte värdera om de är starka eller svaga. De har ofta en personlighet som ställer höga krav och har hanterat arbetstoppar med att lägga in en högre växel. Ofta tycker de att så mycket "är kul". När hjärnan och kroppen stänger ner är inget kul längre. Så vill man inte leva. Tänk återhämtning, annars blir topparna sällsynta. Störst andel utmattade är kvinnor. Tänk också jämställdhet eller ännu hellre, be din man göra det. Du är jättefin och du duger. Klok också som drar i bromsen tidigt. Du kommer repa dig. Stor kram från moi! Många hejar på dig.
Kommentera