I torsdags krossades drömmen om guldet och idag har jag varit på sjukhuset. Tillbaka i vardagen, tillbaka i verkligheten... Kontrasterna är enorma! I torsdags var allt fortfarande möjligt, jag kände mig odödlig. Idag kämpar jag både i motvind och uppförsbacke. De senaste dagarna har varit väldigt blandade, samtidigt som jag har haft det fantastiskt bra så har det varit sjukt tungt vissa stunder.
Tyngst var nog förlusten i kvartsfinalen. Vi mötte ett obesegrat USA tidigt på torsdagsmorgonen. Vi var taggade, rejält taggade!! Dels revanschsugna efter förlusten mot Filippinerna dagen innan, men moroten var givetvis avancemang i turneringen, en semifinal stod på spel.
Vi inledde matchen starkt och hade en ledning med 6-4. Så hände det som inte fick hända... USA reste sig och kom ikapp. Plötsligt stod det 8-8 och matchen gick till 9. Där efter är det svart, USA gjorde det avgörande målet och vi var ute ur tävlingen. På några sekunder förändrades allt! VM-finalen som vi så länge hade kämpat för var inte längre möjlig, nu skulle vi istället spela om 5:e-8:e platsen. De kändes som tårarna aldrig ville ta slut.
Vi lyckades samla oss och slå Irland senare samma dag. Nu återstod bara en match, skulle vi bli 5:a eller 6:a?! Där och då kändes det som att de kvittade, vårt mål var guld inget annat räknades. Matchen var dagen därpå och stämningen den kvällen var ganska låg. Vi bestämde oss dock för att fightas i den sista matchen. Tyvärr räckte det inte och än en gång fick vi se oss besegrade med udda målet, surt såklart men Filippinerna var det starkaste laget även denna gången. Detta innebar att vi till sist hamnade på en 6:e plats av totalt 18 lag. Det som kändes mest frustrerande var att vi var så nära, det kunde lika gärna varit vi som vann den ädlaste medaljen. Extra surt var det att vi slog guldlaget Tyskland i gruppspelet. (Vi var förövrigt det ända laget som gjorde det under turneringen.)
Tävlingen var över och nu väntade ytterligare två dygn i Dubai. På kvällen blev det lite fest på ett av rummen. De flesta av oss var inte sugna på att gå på den organiserade festen som var nere vid stranden. Att festa och dansa tillsammans med vinnarna Tyskland kändes inte så lockande. Så de blev ganska lugnt och städat.
Dagen därpå var vi ett gäng som åkte till Aquaventure Waterpark som var beläget längst ut på den konstgjorda halvön, the palm. Där snackar vi vattenland, Skara Sommarland släng dig i väggen. Det var helt galet stort! Dock har jag insett att jag helt saknar genen att vara rädd, fick inte ens en adrenalinkick vid fritt-fall-rutschkanan. Skittrist! De hade även en rutschkana med en fallucka som man stod på, när luckan väl försvann så blev det åka av, den var rolig men inte ens då pumpade adrenalinet. Så jag vill verkligen testa något som kan ge en adrenalinkick, typ bungyjump eller fallskärmshoppning. Dock slutade inte äventyret som jag tänk inne på nöjesparken. Efter flera timmars åkning var jag rejält frusen, precis innan sista åket som var fritt-fall domnade benen bort. Det stack och brände i dem rejält, det blev svårt att gå och jag fick kämpa för varje steg. Man skulle kunna säga att jag åkte till jag stupade, efter att jag hade staplat mig upp för trapporna till fritt-fall så var benen helt slut. De vik sig och jag kunde inte längre gå. Jag åkte ner och när jag väl var nere var ca 800 meter till utgången där vi skulle ta taxin tillbaka till hotellet. Vi hade bestämt träff med resten av laget för att äta middag tillsammans, så jag kunde därför inte avvakta till känseln kom tillbaka. Tidigare samma dag så hade några av killarna åkt en golfbil inne på området då det var så stort där inne. Vi fick då den briljanta idén att be om skjuts till utgången, de skulle jag aldrig gjort... Efter några minuter kommer tre män och en rullstol...... Det fanns inga andra alternativ än att sätta sig. Känslan att bli runt körd i en rullstol genom hela parken var obeskrivlig, just då hade jag hellre dött! Det var bland det mest förnedrade jag gjort. Det kändes som att alla på hela nöjesparken stirrade på mig, vilket fick mig att dra en handduk över huvudet. Nu förstår jag hur det känns för personer som alltid sitter i rullstol, stor eloge till er! Benen återhämtade sig någorlunda och efter några timmar var det så gott som bra igen.
Nu är jag som sagt hemma igen och just nu är det tungt, men jag antar att det bara är att bryta ihop och komma igen. Det som inte dödar, det härdar!
