Igår var jag på min första lagträning sedan jag fick min diagnos. Det var med blandande känslor jag åkte dit. Jag var jätteglad över att få träffa mina lagkompisar igen, men jag visste att det inte skulle bli som vanligt. Ändå försökte jag att förtränga det till en början och gick ut lika hårt som vanligt. Trots att jag inte hade tränat ordentligen sedan långt innan jul samt med ett par ben som i stort sätt var helt avdomnande. Efter första intervallen kände jag hur mycket det stack i benen och det var först då jag insåg att jag behövde ta det lugnt.
Det är så jävla frustrearande att jag ska behöva ta det lugnt… Jag vill inte det… Jag vill köra på som vanligt!!! Efter att ha missat i stort sätt hela förra säsongen pga. graviditeten var jag mer peppad än någonsin på att köra igång igen. Såg fram emot alla tuffa fyspass och härliga frisbeeträningar/tävlingar. Hela 2014 skulle bli så bra, med en hård uppladdning inför årets stora mästerskap, klubblags-VM i Italien. Nu vet jag inte ens om jag kan vara med...
Hur länge ska detta skov hålla på? Och när kommer nästa? Är det någon idé att satsa eller kommer jag bara att bli för besviken om det skiter sig?
Men det var som en kompis sa till mig idag, det är klart att jag måste våga satsa. Tänk hur förbannad jag skulle bli om jag hoppade av och nästa skov inte skulle komma förrän låt säga om 3 år...
Så jag antar att det bara är att gilla läget och göra det bästa av det. Eller gilla läget kommer jag aldrig att göra, men ni förstår säkert vad jag menar...
Lite bilder ifrån årets SM när allt fortfarande var bra...
